Jag saknar dig så sjukligt mycket!
Det enda jag ville var att du skulle bli frisk igen, vara glad, trivas göra det du älskar och bara ha dig min älskade bästakompis. Men istället försvann du ifrån mig, du lämnade mig i skiten. Men jag förstår dig, du måde inte bra. Jag saknar dig så mycket så jag skulle kunna springa runt hela jorden tiotusen varv för att träffa dig igen. Ge dig en kram till, en mulpuss och bara få lägga mitt ansikte emot din mjuka päls. Det har gått 18 dagar och det känns som en ren jävla evighet, att veta att vi aldrig ska träffas igen, att jag aldrig ska få se dig, vara med dig.
Du var den mest tacksamma hästen jag visste, du tackade för allt. Du ville väl du var så snäll, så söt och så underbar. Du var den jag älskade mest och den jag alltid kommer sakna mest. Hur kan man ha en häst som bästavän?! Att få det talat till en rakt upp i ansiktet, det är hemskt. Varför inte?! Dom är precis som vi, bara dom inte kan prata. Jag och Gallant vi pratade, fast på vårat vis. Jag har sagt allt till han, han förstod, jag bara vet det♥.
Det var inte jag som valde dig, det var du som valde mig. Inget var som det brukar. Varför ska inte hästen få bestämma vem den vill vara tillsammans med. Din gamla ägare sa hela tiden att du valde mig, att du kastade av alla, stack med alla förutom lilla jag. Det är bara lyckotårar när jag skriver det. Tänk att du älskade mig lika mycket som jag älskade dig. Lilla jag, 8 år och stora du, 160 cm hög. Det har varit något som klickat mellan oss länge, innan vi ens märkte det.
Att tänka det är som att spräcka sig själv, att säga det är att gråta floder. Bara för jag inte har gråtit floder, betyder inte det att jag inte älskade honom. Mitt liv har blivit kaos av det istället.
Tack för alla som trodde på oss och berömde oss, ni är guld värda ♥
Kommentarer
Trackback
