mandaasfoto

Sedan jag flög av Atlaz 2'a augusti förra året så har min rädsla bara växt fram mer och mer. Den enda hästen jag verkligen vågade hoppa och ha kul med var Gallant. Vi var som helan och halvan tillsammans, vi klarade allt! Dels har några förstört min förtroende genom att höja upp hinderna till ca. 80-90 cm. Jag var inte redo för det då och jag ville inte säga till eftersom jag har alltid varit den som ger gärnet fullt ut!

Jag tycker det är kul att leka med hästen på små hinder, som sockerbitar och högre, där känner jag mig säker. Jag hoppar inte regelbundet vilket har ledit till att jag inte har kunnat bota den. Men jag ska jobba med massa småhinder med Twice, för både hon och jag behöver träna på det. Vi kan lixom höja efter hand, det är ingen brodska!

Dressyren känner jag är något för mig, visst är det en härlig känsla när hästen verkligen höjer ryggen, arbetar och man fungerar som ett team och det känns som man tillsammans dansar fram? Att känna känslan när allt stämmer, allt man har så länge jobbat med. Att känna den känslan med hästen då man verkligen förstår varandra och man inte vill sluta. Den känslan har jag kännt två gånger i mitt liv och det vill jag känna igen.

Jag vill såklart fortsätta hoppa och känna den glädjen jag kännt innan för just hoppning. Jag känner mig som värsta tönten när jag skriver detta men jag vill bara säga det.