mandaasfoto

Att vi inom hästsporten har så mycker fördommar!
När jag hade Gallant (han var travare) så i början var alla '' varför har du en travare, om du vill komma ut?''. Det var endast mina kompisar som trodde på oss, som viste vad jag ville och vad jag tänkte. Jag fick så mycket skit under den tiden så jag kan inte äns komma ihåg allt, men det sätter sina spår. 
Jag visste redan innan jag fick han att det var jag och han, det kändes som det var vi tillsammans och inga kunde hindra oss. Jag litade på dig till 110%, jag kände dig utan och innan. När jag fick Gallant var jag oehört feg inom ridningen, det var så mycket som sänkte mitt självförtroende. 
Jag var rädd för att hoppa sega hästar (låter dumt men så var det), heta och pigga hästar var dom enda hästarna som jag vågade hoppa. Det var dom jag kände mig säker på. Gallant var pigg, han var perfekt för mig, en sådan häst som jag ville ha. Men sen fanns det vissa nackdelar med att ha en häst som hade varit överrallt - det var så mycket skitsnack om honom. Han sticker med alla, han bockar, han kan inget, han kan inte hoppa och han är en värdelös travare - det var det enda man fick höra. Men jag visste, han är ingen värdelös travare, han kan hoppa och han har världens snällaste hjärta ♥
När jag fick han var det så mycket jag ville göra, så mycket jag ville utveckla. Men jag kunde inte, jag trodde att jag var bättre än vad jag igentligen var. Jag fick lära mig att man kan inte göra allt själv, det kom jag på ett halvår senare. Jag började träna lite smått och vi kom så oehört långt på dom 3 träningarna jag red. Sen fick jag såklart hjälp med mina svaga delar på ridskolan, vilket också hjälpe. Sedan kom ju olyckan på Atlaz. Jag späckte svanskotan och skadade mig ganska rejält. Där lossnade allt mitt självförtroende inom ridningen. Jag blev genast rädd för att hoppa, det tog ca. 6 veckor för mig att hoppa 50 cm på den häst jag mest litade på - Gallant. Efter det klickade allt, allt gick så bra. Han musklade sig och vi debuterade 80 cm. Kort där på slog vi vårat höjdrekord, 120cm! Det kändes som en stor bekräftelse efter allt man har slitit och mitt självförtroende steg upp rejält mycket. Det var så mycket som släppte, jag vågade det mesta. 

På hösten började jag rida Bamba, jag var väldigt osäker med henne i början för det kändes inte rätt. Men nu på våren har allt verkligen släppt. Jag gav henne en chans i hoppningen och det gick så bra! Hon har också byggt mitt självförtroende mycket!

Sedan började jag också rida Twice - jag kan säga att hon är den som gjort mig så bra som jag är idag! Jag har lärt mig så mycket på henne så jag inte kan nämna allt! Jag har lärt mig att känna hur arbetet fungerar, hur en häst ska kännas när den går rätt och rättat mina fel så mycket. Visat mig hur otroligt viktigt det är att rida med benen och sätet. Hur lite man igentligen ska rida med handen - det är aldrig någon som lärt mig det.

Sedan vi avlivade Gallant och jag har börjat rida Twice och Bamba så har alla fått upp ögonen för mig igen. Det var många som kom fram på pingstpokalen. Det är många mer som skriver ''vad duktig du är'',  ''vad fint du rider'', det är aldrig några som sagt så till mig men det värmer.

Det är så konstigt, bara för man har en travare så har alla rätt att se ner på en?